Idag har jag hämtat mina barn. Deras faster har varit gullig nog och passat dem i några dagar så att vi fick röja lite här hemma. När jag kom in hos faster så märktes det rätt så direkt att sexåringen inte var på sitt bästa humör. Nåväl vi ger oss iväg hemåt, bussresan gick överkomligt, jag kunde avleda det mesta genom samtal, frågor och diskussion.

Det är verkligen en smart dotter jag har!   

Men. Sedan kom tågresan med stort T, hon skulle inte åka med. Jag fick bokstavligt talat bära in henne på tåget, då skulle hon inte sitta med oss, fine. Sen skulle hon sitta på oss, emellan oss, mittemot oss - nej ingenting dög. Då har jag suttit och vridit mig ur led i 2 timmar för att undvika konflikt med henne, till ingen nytta. Jag VET ju vad det är som händer, hon vill att jag ska sätta gräser, men jag är så jävla korkad att jag inte gör det på direkten utan låter henne hållas för att jag inte vill ta konflikten offentligt.

Alltså, tillbaka till tåget, dotter är upprörd, jätteupprörd, känner sig orättvist behandlad för att hon inte får tillbaka saken hon kastade under sitt utbrott. Jag vill inte prata med henne utan tittar ut genom ett fönster för jag känner att nu brister det snart och jag kommer börja skälla eller gå av tåget, men nej jag vill hem mitt korkade nöt. Ibland undrar man så här i efterhand varför man inte motar redan från början , sätter ner foten och sägen NEJ nu går vi av tåget det här är inte ok...

Men neeeeej Maggan förklarar att Nu får det vara bra, din huvudvärk kommer ifrån att du har skrikit i en timma nu, slappna av, andas och sitt här o ta det lugnt istället. Utbrott femhundrasextioåtta, nu märker även dottern att tanten jämte tycker lite synd om henne, så hon går in i rollen som dramaqueen (ja, min dotter har en otroligt dramatisk ådra som hon ständigt utvecklar) och spelar ut allt, hon skriker, vrider sig och gråter, jag sitter hjälplös. Då förklarar tanten att jag är elak mot min fina lilla flicka, jag borde inte få ha barn, jag borde lära mig att stå ut med det min dotter gör för det är en mammas ansvar, jag borde avleda, läsa böcker, sjunga sånger. JA det borde jag kanske, men jag ORKAR faktiskt inte. Jag orkar inte att dottern i ilska hoppar på sin bror som för en gång skull faktiskt sitter still, jag orkar inte få höra att jag är dummast i världen när jag sätter henne på ett annat säte, jag orkar inte punkt. Jag är bara en människa, just nu också en trött sådan. Men jag älskar mina barn, det finns de barn som far illa, mina gör det inte. Jag kan köpa att man säger ifrån, jag gillar civilkurage, det jag däremot vänder mig starkt emot är när man börjar moralisera om mig och hur min roll som förälder är och vad mitt barn behöver. Ibland fungerar det att som tanten föreslog när hon sa "har du hört talas om böcker", men inte idag, idag var alla möjligheter uttömda.

Nu känns det här blogginlägget som ett försvarstal, och det är det kanske. Jag är bara en människa, ibland en trött sådan som inte orkar vara sådär pedagogisk som alla andra verkar vara eller tycker att man ska vara. Så nu gjorde jag slag i saken och skrev en insändare, vi får väl se om HN publicerar den eller inte. Den var kanske lite bitsk vad vet jag, det var iaf skönt att få ur mig allting så jag kan gå vidare. Det är en ny dag imorgon, kanske en lugn sådan? En sak är säker, non violence communication fungerar även på tanter! Idag är jag en Giraff!

Jag skulle vilja tacka tanten och de "flera som höll med" på tåget idag, för att ni så fint stöttade upp min dotter i hennes kamp mot hennes hemska elaka mamma (jag alltså), det är precis vad en 6-åring behöver när de spelar dramaqueen och har ett av sina utbrott. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, antingen så har ni förträngt hur det var, alternativt så har ni noll kunskap när det gäller barn i denna ålder. Att som ensam vuxen hantera en 3-åring och en 6-åring är inte alltid så lätt. Särskilt inte när 6-åringen testar alla gränser som finns för att söka trygghet i motståndet.

Det är nämligen så, lilla tonåren brukar man kalla 6-årsåldern. Barnet prövar gränserna, tänjer på dem och testar konstant. Alla känslor i deras kropp kan resultera i ett rejält stökigt barn som är gnälligt, irriterat och ilsket, ingenting duger. Alla 6-åringar är inte så här men många är det, det är en konstant kamp, dygnet runt, det är vredesutbrott som den som inte haft ett sådant här barn hemma aldrig kan föreställa sig.

Man är inte en dålig förälder för att man till slut inte orkar utan tar till skäll som sista utväg. Man är inte en dålig förälder för att man efter månaders kamp tappar humöret och bemöter barnet med samma mynt, alternativt försöker undvika kollisioner genom att skjuta diskussionen framför sig till ett tillfälle då det inte finns så många välmenande människor i omgivningen. Man är inte ens en dålig förälder när det inte längre finns ork att försöka avleda barnet längre, för det är lönlöst. Barnet vill väcka ilska, det behöver få känna gränserna och motståndet.

Jag kan förstå att som utomstående så ser detta hemskt ut och kan vara jobbigt att se och höra, men nästa gång innan du fördömer föräldrar och ”griper in” som du kallar det, tänk på att situationen inte alltid är vad den ser ut att vara. Mina barn är trygga i att jag älskar dem, därför vågar de också testa mig. Mina barn vet att min kärlek är villkorslös. Det innebär dock inte att jag är gränslös bara för att kärleken är det.

Lev väl //Maggan