Några dagar innan jul så skrev jag ett blogginlägg som berörde fattigdom och social utsatthet, mina funderingar har dröjt sig kvar då många i min omgivning berörs av just fattigdom. Både direkt och indirekt. Rädda barnen kom för några dagar sedan ut med en rapport om Barnfattigdomen i Sverige. Du kan ladda ner hela rapporten HÄR.

Vad vill jag då med det här blogginlägget? Jo, jag vill belysa och reflektera över begreppet fattigdom, samt komma med lite personliga erfarenheter och funderingar kring eventuella lösningar på problemet.

Min barndom var fattig. Jag levde med syster och mamma sedan pappa flyttat. Jag var hos honom varannan helg och två veckor på sommaren. Dessa veckor och helger var himmelriket för vet ni, det fanns mat i hans kylskåp och jag fick äta hur mycket jag ville! Jag förstod ju att något inte stod rätt till hos mamma. Ett konstant tomt kylskåp, frukt hade vi bara när mamma fått lön. Insamling till klassresan skall vi inte prata om, fy fan vilken ångest jag hade för jag vet hur mamma slet för att få ihop de där pengarna. Jag vågade aldrig berätta något för pappa, tänk om han då skulle begära att jag skulle bo hos honom, då skulle mamma förlora de där så viktiga 1173 kronorna i månaden som hon fick extra för mig. Min mamma var skuldsatt, men jag hade flera vänner som levde under liknande förhållanden där föräldrarna inte hade så mycket skulder. Först i år kommer min mamma bli skuldfri och det gör mig glad. Nu har hon kanske en chans.

Min mamma träffade sedan en ny man, han jobbade också men pengarna fanns inte där iaf. Vi hade oftast till en middag om dagen inte mer, åt mig inte mätt då heller för han och sedan lillasyster skulle ju få äta sig mätta. Jag tror att klassföräldrarna och skolan vet hur det var, för min mamma försnillade bort pengar från klasskassan, men ingen gjorde något. Min mamma hade problem, hon kunde inte hålla i pengar, men hon konsumerade inte upp dem på teknologi eller liknande utan alla pengar gick till skulder, gamla skulder på kontokort hon fått när jag bara var något år gammal. Detta levnadsättet har hon och hennes man fortsatt att ha ända tills hon nu har lämnat honom. Hör jag meningen "det är klart vi ska unna oss..." så ligger jag på gränsen till en ångestattack.

Jag har många såna här minnen, resor jag inte kunde åka med på, när fritidsledare gick in och hjälpte mig, när kompisars föräldrar ställde upp. Något som etsats sig fast i huvudet på mig är när jag skulle få glasögon. skolsyster hade mörkt att min syn inte var som den skulle och skickade med en lapp till mamma. Jag lämnade aldrig den lappen, klumpen i magen var för stor. Glasögon var ju jättedyra! Mamma fick ju veta och jag var gråtande hos optikern och alla trodde att jag grät av fåfänga, för att jag inte ville ha glasögon. Men det var pga av priserna, jag såg ju priserna på glasögonbågarna, hur skulle vi ha råd med det?!

Ett annat tillfälle är när jag skulle få vara med i en musikal, jag som älskade teater, jag var uttagen att vara med, jag var så lycklig! Jag fick hoppa av efter bara någon veckas repetition, det var heldagar och jag stod inte ut med hungern trots att jag försökte. Vi hade inte mat nog hemma så jag kunde ta med mig och gå på resturang som de andra gjorde var ju inte tal om, jag satt kvar på teatern på toaletten och grät, för jag visste att jag inte skulle orka.

Har ni orkat läsa ända hit så tänker ni kanske att jag vill spy ur mig galla över min mamma och för att jag vill att ni skall tycka synd om mig. Så är det inte, jag vill visa på att det finns barn i Sverige fortfarande som känner som jag gjorde. Som har ångest inför klassresor, skridskoutflykter, att ta med frukt och utflyktsmat till skolan. Och vet ni, det är faktiskt inte ok att konsekvent samla in fasta summor pengar till klassresor och utesluta vissa som inte betalar! Det är emot skollagen. Skollan SKALL vara avgiftsfri. Om ni kliver utanför er egen lilla box och tänker lite längre än vad näsan räcker så borde ni inse att det finns barn vars föräldrar som faktiskt inte kan avvara 100:- som inte kan köpa skridskor, som inte kan vrida sig ut och in i all jävla oändlighet!

Majblomman har gett ut en handbok för insamlande och avgifter i skolan. Läs den, ta med den till er rektor, ta upp det på föräldramöten, även om det inte gäller er så kan jagarantera att det är aktuellt för något annat barn i klassen!

Jag tänker inte raljera om lata, skuldsatta, utförsäkrade, eller föräldrar på försörningsstöd, det gör så många andra så mycket bättre. Däremot har jag några förslag på vad man kan göra för att underlätta och göra skillnad för de familjer som lever under fattiga ekonomiska förhållanden.

1. Höja bostadsbidrag och bostadstillägg för pensionärer - Bostadsbidraget borde höjas och det rejält. Man borde dessutom anpassa bidraget efter dagens elpriser.

2. Höja barnbidraget - Detta gäller för alla. Barnbidraget är ett solidariskt bidrag som varje familj med barn har rätt att få.

3. Höja underhållsbidraget och stödet till ensamstående föräldrar.

4. Mer stöd åt föräldrar, att hantera pengar i dagens konsumtionssamhälle är inte lätt.

5. Glasögon borde ingå i sjukvårdens högkostnadsskydd.

6. Möjlighet för föräldrar att få mediciner på avbetalning oavsett betalningsanmärkningar

7. Större möjlighet till skuldsanering

8. Låta barn till föräldrar med försörjningsstöd låta behålla sina pengar från extrajobb utan att förs.stödet minskar.

9. Räkna bort barnbidrag ur försörjningsstödet.

10. Kommuner borde överväga att införa en-en-projekt. Där alla barn från 12 år får en dator från skolan, utan att för den sakens skull det dras ned på personal. Dator och internet borde ingå i normen för vad som är skälig levnadsnivå.

11. Informera både rektor, pedagoger och föräldrar om vad som gäller i en evgiftsfri skola. Argumentet att "om barnen inte tar med sig matsäck så får vi ställa in utflykten" håller fan inte!

12. Börja prata om fattigdom och barn som växer upp under fattiga förhållanden.

13. Höj kronofogdens och socialförvaltningens existensminimum, de är sjukt låga.

Detta är några punkter jag har funderat på och som jag tror skulle kunna göra lite skillnad.

Det har visat sig att vi är fattiga än idag, min familj alltså. Enligt statistik så lever vi i relativ fattigdom. Detta är dock inget som vi har reflekterat över då vi haft det sämre och bara levt på sambons pension innan vi fick barn. När vi sedan påbörjade klassresan för att få ett bättre betalt jobb och jag började plugga så fick jag mer i studiemedel än i lön. Jag har hela tiden ansett att vi har det gott ställt. Allting är ju relativt. Vi är ekonomiska och handlar smart, men för många så räcker det inte till. Det finns många som sliter sönder sig, som hoppar över måltider för sina barns skull, som gråter på nätterna för att de får inte vardagsekonomin att gå ihop. Familjer med barn vräks i 2011-talets Sverige.

Ställer du upp på det? Det gör i alla fall inte jag!